Tre månader och två barn senare

så ska jag försöka mig på en liten uppdatering. Sista tiden som gravid är faktiskt ungefär lika dimmig som första tiden med bebisarna så jag har nog redan glömt det allra mesta men för att inte glömma precis allt så delar jag med mig.

Tack vare mycket vilande och dvd-tittande (tacka Gud och min kompis Lou för Brothers and Sisters boxen) så släpade jag mig fram till vecka 36+0 innan våra små föddes. Sista veckan var vi inne några gånger och kontrollerade att jag inte hade öppnat mig och jag fick till och med ligga inlagd en natt eftersom de var säkra på att bebbarna var på väg. Men morgonen efter så var allt lugnt igen och jag kunde åka hem. Varje kväll satt jag med värk-timer på iphonen och klockade värkarna till 5-7 minuter mellan dem men varje natt avtog dem.

Den helt absurt stora magen!

Onsdagen den 22 maj var det i alla fall dags att åka in för det planerade snittet. (Snittet blev flyttat från vecka 37 till 36 eftersom det verkade högst osannolikt att jag skulle ta mig enda till 37.) Allt var givetvis minituöst förberett och vår fantastiska helper Haydee hade fått nogranna instruktioner om allt gällande Carl Henric. Efter lite förberedelser var det dags för mig att få epiduralen inför snittet. Jag är inte direkt stormförtjust i den där nålen som ska in i ryggraden men anestisisten som skulle lägga den var helt fantastisk! Hon hette för övrigt också dr. Yap så jag undrar om det ligger i namnet. Efter att jag hade fått bedövningen tog det lång tid innan den verkade men när den slutligen hade gjort det fick Per komma in och vänta på sina bebisar tillsammans med mig. Av någon anledning trodde jag att det bara tog en halvminut varpå man inte kände ett dugg och sen skulle man ha sin bebis (eller bebisar) i sin famn så jag hann bli rejält stressad under de kanske 30-40 minuterna det tog. Det var som att all nervositet som man normalt har under en vanlig förlossning blev koncentrerat till denna korta stund. Dessutom tyckte jag att det var rätt otäckt när jag kände hur det skars och bökades i mig även om det tack och lov inte gjorde direkt ont. 

Hursomhelst 8:45 så kom äntligen Axel ut! Lättnaden rent fysiskt när han väl kom ut går inte att beskriva! Det kändes som att jag kunde andas för första gången på flera månader. Jag hade nog lätt kunnat gå med Elise i magen några månader till så lätt kände jag mig. Jag frågade hela tiden om han var ok och läkarna försäkrade mig om att han var det och att allt var fint! Tydligen andades skrutten inte helt själv utan fick lite hjälp men tack vare det goda morfinet så var det inget jag egentligen uppfattade. Enligt läkarna kom Elise ut en minut senare men både jag och Per är rätt övertygade om att det dröjde längre än så. Av någon anledning var jag ännu mer orolig för henne eftersom hon hela tiden varit den minsta och den vi sett minst av på alla ultraljud. Elise låg ganska högt upp och dessutom lite undanskuffad så därför var det svårt att se henne tydligt. Lilla fröken skrek dock för Kung och Fosterland när hon kom ut och det var minsann inga bekymmer med henne. Ganska snart fick jag ha båda i min famn medan jag syddes ihop och det var givetvis en totalt magisk känsla. Helt plötsligt kände jag mig helt lugn och inte det minsta orolig. Givetvis får jag nog mestadels tacka min vän morfinet för den känslan men jag tror kanske att min erfarenhet som mamma även bidrog. Barnen rullades sedan iväg, med Per i följe, till förlossningsavdelningen (eller var det rent av NICU?) för att undersökas ordentligt. Jag fick ligga på uppvaket och flumma i mina morfindimmor.

Efter några timmar (?) fick jag komma till förlossningsavdelningen där vi skulle spendera de närmaste tre dygnen och där fick jag träffa Elise igen. Min älskade lilla docka var så liten och söt och helt, helt perfekt!! Vid det tillfället fick jag amma henne för första gången. Ironiskt nog så hade jag oroat mig för henne mest men det var hennes bror som kämpade i början. Axel fick ligga sina första timmar på NICU (Neo) eftersom han hade lite svårt med syresättningen men det var aldrig någon direkt fara och varken jag eller Per hann bli oroliga. Under de kommande dygnen hade Axel även lite jobbigt med glukosvärdet och fick tilläggsmatas med flaska men även det rättade till sig inom kort. När jag efter några timmar fick träffa Axel igen så kändes allt komplett. Två helt perfekta barn till! Axel var så galet lik sin storebror och en trygg liten gosse som visste vad han ville. Magiskt, magiskt. Jag var tröttare än tröttast hela första dagen och sov av och till ganska mycket. Jag fick fortfarande dropp och tyckte det var så bra att jag inte hade ont (!) men eftersom jag inte kunde ta mig ur sängen så kunde jag heller inte lämnas ensam med barnen. Per åkte ganska sent på kvällen tillbaka till Carl Henric eftersom vi inte ville att han skulle vara hemma utan någon av oss. Förutom en natt förra sommaren, då jag och Per tog in på hotell när mamma och pappa var barnvakt, så hade jag bara varit ifrån Carl Henric den natten när jag blev inlagd för värkar en vecka tidigare. Därför kändes det nästan nervöst att vara ifrån honom och jag ville verkligen att Per skulle vara där hos honom. I Singapore får man precis hur mycket hjälp man vill med sina små kottar när man ligger på förlossningen så jag var aldrig orolig för att inte fixa bebbarna själv.

Dagen efter, när droppet togs bort, hade jag betydligt mer ont i snittet (duh). Jag kämpade med att ta mig ur sängen och att försöka gå upprätt men det var banne mig inte lätt i början. För övrigt kände jag mig otroligt mycket starkare än jag gjorde när Carl Henric föddes dels för att jag inte hade missat någon natts sömn (än så länge) och dels för att den där förfärliga förstagångs nervositeten aldrig infann sig. Jag visste ju liksom hur det är att vara mamma den här gången. Samma dag kom även Carl Henric för att besöka sina syskon. Han ignorerade dem helt efter att ha konstaterat att det var "bebis" och ägnade sig istället åt att charma sjuksköterskorna och gömma sig bakom gardinerna.

På lördagen den 25 maj åkte vi hem! Det var helt underbart att komma hem och vi gav oss genast ut på promenad för att visa upp twinsen för hela Caribbean. Jag såg rätt rolig ut för även om jag hade barnen i vagnen så såg det ut som att de fortfarande låg i magen. Den var enorm!! Lyckligtvis var det bara en del barn och en och annan korkad karl som kommenterade det medan alla andra ljög och sa att jag såg fantastisk ut. Dagen efter kom mamma och det var helt underbart att få hjälp av henne. Mirakulöst nog så kände jag mig brutalt stark fortfarande och var nästan lyrisk över att slippa vara gravid längre. Jag och mamma ägnade alltså första dagen (måndagen) åt att åka till barnläkaren och sedan inta en underbar lunch på PS Café. Därefter shoppade jag ett par solglasögon och kände mig ytterligare lite lycklig över att min gigantiska mage var tom och att mina bebisar sov så gott i sin vagn.

Tack vare mamma och pappa (som kom en vecka senare) så fick vi en mjukstart med alla barnen och den första tiden blev bättre än vi hade vågat hoppas. Per kunde inte vara hemma mer än några dagar (eller snarare vi valde att han bara skulle ta några dagar i början eftersom jag ändå hade mamma och pappa där) men det funkade som sagt var bra ändå.