Skrämmande pipande sandaler.

Idag skulle jag gärna vilja blogga om något så där crazy kulturchockigt som man upplever när man flyttar långtbort-i-stan. Men om sanningen ska fram så kan jag inte komma på en endaste grej. Vad beror det på? Är det att jag för tillfället har husarrest då sonen måste följa sin mat-och-sov-klocka? (visade sig att han är en förstaklassig rutin-bebis, helt otippat) Eller kan det vara att jag har bott här för länge och plötsligt tycker att allt är normalt? Jag vet faktiskt inte. I sommar får jag kanske svaret. Då får vi se om jag får en kulturchock av att komma till Sverige. Än så länge så känner jag mig i alla fall mer svensk än singaporiansk. Tror jag. Fast jag blir skrämmande lite upprörd när jag hör småbarn med sandaler som piper när de går. Skrämmande lite upprörd.