Forget is -epidural is da shit!

Vi har inte glömt er. Jag lovar! Det har bara varit två väldigt intensiva veckor. Vem hade kunnat tro att det var så stort att få barn? Vart ska jag börja? Jo, givetvis lördagen den 2 juli. Vi var hos vår fantastiska läkare Dr. Yap på morgonen och när han undersökte mig sa han att det nog skulle bli bebis redan i helgen. Overkligt, overkligt. Vi gick och åt frukost och jag kände givetvis efter som aldrig förr. För säkerhets skull bokade vi i alla fall in ett restaurang besök på kvällen. Man vill ju inte sitta sysslolös ifall det nu inte blir något. På eftermiddagen hade jag regelbundna sammandragningar var 3e-5e minut men de gjorde inte ont. Vad gör man då? Räknas det? Kanske jag har en EXTREMT hög smärttröskel. (Nej, så var inte fallet. Givetvis. Det är trots allt mig vi pratar om, som det alltid är mest synd om.) Jag ringde i alla fall Yappen och han tyckte det var lika bra att vi åkte in. Åtminsonte för en check-up. Så runt fem-tiden på lördagskvällen tågade vi in på Mount Elizabeth och kände oss extremt fel ute. Det kunde ju inte vara dags för vi hade sett en film på vår föräldrakurs där de inte åkte in förrän kvinnan nästan var i koma av smärta. När de erbjöd mig rullstol höll jag på att dö. Jag skulle ju bara precis in och vända. Hem till soffan och West Wing igen. Men väl där klockade de mina värkar med CTG och sa att det nog var lika bra att jag stannade. Jag var ca 3 cm öppen men kände fortfarande ingen smärta. Så vi vandrade runt i korridorerna fram och tillbaka, fram och tillbaka. Vid 23-tiden kom min läkare in för att se hur läget var och han såg att jag hade öppnat mig ytterligare en cm började bli redo för att föda. Han bestämde sig för att ta hinnorna för att speeda upp processen lite. Då kom smärtorna. Hiskeligt vad ont det gör men jag kände mig väldigt glad över att något äntligen hände! Så fort jag började få ont så började barnmorskorna fråga om jag ville ha epidural. Jooo, det vill jag väl men jag vill avvakta och se hur länge jag kan stå ut. Ok, för om du inte säger till inom en kvart så är det kanske för sent för det är lördagskväll och då får man inte alltid tag på anestesiester. Och det tar minst en timme för henne att komma hit och en halvtimme innan den verkar. Jag funderade och kände efter. Det gjorde ganska jätteont men samtidigt ville jag gärna avvakta. Till slut så sa jag i alla fall till. En och en halv timme till av denna smärta skulle nog vara tillräckligt. 20 minuter senare så var hon där. Och tio minuter senare var jag totalt smärtfri. Jag kände mig nästan snuvad på en timmes smärta. Per fick berätta när jag hade värkar för det såg han på monitorn. En och en halv timme senare hade jag öppnat mig 9 cm. sen var det några timmars väntande då vi låg och lyssnade på Pyrets hjärtljud (som busade lite och en gång var uppe på det dubbla, vilket vi tror var fel på maskinen, och en gång var nere på hälften). Lite stressande men Dr. Yap informerades och var lugn som vanligt. Här börjar det bli lite dimmigt men någon gång runt tre-halv fyra tiden sa de att det skulle bli dags att krysta snart och jag gjorde mig mentalt redo och började tjata om att de skulle dra ner epiduralen så att jag skulle kunna krysta ut honom själv. Sedan krystade jag i kanske en timme då jag tog i för Kung och Fosterland och 04:46 föddes det allra underbaraste vi någonsin har sett. Han är en dröm och var helt frisk och kry och pigg och alert från första sekund. Vår älskade Carl Henric Per Bengtsson 52 stolta cm och 3315 gram. Det största vi någonsin har varit med om. Givetvis.