Så var dagen kommen!

Jag vaknade imorse med en obehaglig känsla i magen. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att jag kände mig deppig. Men är det verkligen möjligt? Kan man som hemmafru i ett tropiskt land verkligen bli deppig? Efter ett besök på SWEAs fika för nykomlingar fick jag svaret: Smekmånaden är över. Ja, mina damer och herrar, ni läste rätt! Efter två månader och 13 dagar har tydligen min fascination för det nya och spännande övergått i en frustration över att vara sysslolös. Man kan läsa det i varje kulturkrocksbok, höra det på varje seminarie och ana det i alla samtal: hemmafru-depressionen kommer när smekmånaden är över. Jag är ett skolboksexempel! Så vad gör man då för att mota bort den stundande depressionen. I mitt fall så bokar man en tennislektion och startar en blogg. Vad annars? Det känns redan bättre!

Men det är ju inte vid mitt möte med smekmånadens slut som bloggen ska börja! Nej, vi flyttade ju hit för två månader och 13 dagar sedan så jag har mycket att berätta.

Efter en helt fantastisk midsommar på Vällust med midsommarstång och kransar, traktorkörning och glada spelmän så började vårat tårdrypande farväl av familjerna. På midsommardagen skulle vi äntligen efter mycket tjat flytta till Singapore. Vi flög från Köpenhamn till Bangkok och därefter vidare till Singapore. Väl på plats hade vi ett riktigt viktigt uppdrag för kvällen: hitta ett ställe där de visade fotbollsmatchen. Ja, för visst vet ni, detta var mitt under ett osande VM och Tyskland skulle möta England i en gastkramande match. (Rätta mig gärna vid behov för jag har som vanligt ingen koll på fotboll). Som tur var hade Per redan rekat och hittat "det-enda-stället-som-man-behöver-känna-till-i-Singapore-om-man gillar-öl" (vilket vi ju inte direkt är kända för att göra men där det finns öl finns det fotboll och där det finns fotboll är Per lycklig) så vår första kväll i Singapore spenderades på Ice Cold Beer på Orchard road. Vem hade kunnat tro?

På väg till Singapore

De närmaste två veckorna kommer för alltid att etsa sig fast i mitt minne som en enda lång kamp i att komma iordning. Singapore kan gladeligen klappa sig själv på axeln av två specifika anledningar:
1) Det är ett effektivt land
2) Befolkningen bryter aldrig mot regler. Nej, rättelse: de snuddar inte ens vid att böja eller rubba en regel.
Som den kvicktänkte kanske redan har luskat ut så motsäger sig dessa två punkter i viss mån varandra och så även i vårt fall. För att ha det ena var vi tvungna att ha det andra. Det vill säga för att jag skulle kunna få ett mobilabonnemang var vi tvungna att ha ett bankkonto och för att få ett bankkonto var vi tvungna att ha ett mobilnummer och för att få något av det var vi tvungna att ha fått vårt Singaporianska ID-kort och när vi med hjälp av diverse hotelser, kreditkort och andra förbannelser lyckats fixa mobilabonnemanget så kunde vi inte få Internetabonnemanget. Det hände både en och två gånger att vi höjde rösten en aningens aning när vi försökte fixa alla våra omöjliga upgifter men givetvis till ingen nytta. Slutligen så lyckades vi få allt på plats och vi kunde andas ut med våra nyvunna mobilabonnemang, Internetuppkoppling, TV-kanaler, Telefon, Singaporianska ID-kort, dagstidning och slutligen till och med våra möbler från Luxemburg.

Vi hade då sedan länge lämnat vårt fösta hem i Singan: Goodwood Park Hotel och installerat oss i vår lägenhet på Caribbean at Keppel Bay även kallat Svenskghettot. Skygga för andra nationaliteter som vi är (jaaaa, vi erkänner att vi inte har varit speciellt internationella under våra fem år i Luxemburg) så kunde vi gladeligen träffa en massa nya svenska vänner runt poolen på Caribbean. Nedan har jag lagt med en liten länk så att ni ska kunna se hur vi har det på vårt Condo.

http://www.singaporeexpats.com/singapore-property-pictures/condo/caribbean-at-keppel-bay.htm

Utsikt från vårt sovrumsfönster