Vila mig i form.

Senaste tiden har jag blivit något av en löpare. Jag har (med draghjälp av Per och Linda) sprungit 6 rundor de senaste sju dagarna. Och det märkliga är att det verkligen har känts bra! Inte en enda krämpa och inga skador alls. Men så kom då gårdagen då jag blev utlockad i spåret för andra dagen i rad. Redan från början kändes det illa. Trött, stel, lite ont och allmänt seg. Per däremot kände sig stark. Så efter halva rundan gjorde jag det enda vettiga och sa till honom att springa på. Men så kom jag på att jag visst inte ville bli lämnad bakom så jag sprang i kapp honom som en ettrig terrier. Jag hängde på fram tills slutet av rundan då starke Per kände sig megastark och sprang på i riktigt bra tempo. Då var jag tvungen att inse mina begränsningar och säga hej då till Pers ryggtavla. Jag staplade mig i alla fram till slutet av rundan och tog mig i mål. Väl där kände jag exakt hur ont jag hade i min fotled. Inte alls bra. Så nu haltar jag omkring som halta Lotta och förbannar min envishet. Och det får nog bli som vanligt: att jag vilar mig i form.