Bråttom, bråttom!

Idag hade jag en viktig date att hålla. Jag skulle nämligen träffa Per och hans kollega Oscar för lite indisk mat. Vi hade bestämt att träffas vid indiern kl. 12:10 och när jag hade missat alla tunnelbanor jag kunde så ville jag ta det långa benet före det korta för att få behålla mitt rykte som mästarinna på att komma i tid. Men se, Singaporianerna resonerar annorlunda. I detta land finns det nämligen så sjukt många av dem (Singaporianer) och alla envisas att gå med så små myrsteg så att man nästan faller baklänges samtidigt som de inte ser vart de går eftersom de ska kolla sina mail alternativt spela hungry bird..... till och med jag som är lite framtung har svårigheter att gå riktigt så långsamt. Ni kan dock vara lugna, kära läsare, jag hann givetvis i tid ändå och fick till och med någon minut över till att vanka.


Detta påminner mig dock om Pers andra kollega Nick som har bott här lite längre än vi. Han är en lång och stor hockeyspelare som man inte så lätt sätter sig på. Hans strategi är att bara gå rakt fram och inte ta hänsyn till någon. Alla får helt enkelt studsa av honom. "Det gör ju mest ont på dem själva", säger han. Han har med andra ord sedan länge tröttnat och insett att det är enda sättet att ta sig fram på här. Synd bara att jag inte har ärvt något av min pappas ståtliga längd. Det hade känts lite lättare att låta folk studsa på mig då....