Jag är väl inte direkt unik med att älska fredagar. Det är ungefär som att säga att det är härligt när solen skiner och att godis är gott. Det vill säga jag sticker inte direkt ut hakan med en sådan kommentar. Men det gör det inte mindre sant! På den tiden jag jobbade på Kaupthing så älskade jag fredagar nästan lika mycket som jag hatade måndagar och på sätt och vis sitter det fortfarande i.
Men den här fredagskvällen skulle jag kunna var utan. Per är fortfarande i Peking (dock på väg hem). Och eftersom jag inte hade något bättre för mig så tänkte jag jobba undan lite tråkiga hushållssysslor. Jag började alltså min fredagskväll med att stryka åtta skjortor. Lite stolt över mig själv tänkte jag: varför sluta där? Jag kan ju passa på att laga Pers kostymbyxor som har spruckit i en söm och som jag egentligen hade tänkt ta med hem till mamma. BIG MISSTAKE! säger jag bara. För det första är det inte naturligt för mig att sitta med handarbete en fredagskväll och för det andra visade det sig inte vara naturligt för mig att sitta med handarbete överhuvudtaget. Efter att ha plockat fram maskinen, spolat tråden (och ja, det blev snett spolat) och sytt lite lätt och elegant visade det sig att jag inte riktigt hade sytt i sömmen utan skapat ett fult veck. Det var bara att sprätta. Medan jag sprättade (vilket var väldigt mycket svårare än man kan tro) så lyckades jag göra ett litet hål i byxorna! Där skulle jag givetvis gett upp eftersom jag uppenbarligen redan hade förstört byxorna. Men icke! Utan jag lyckades sprätta upp dem bara för att sy fel igen... Inte ens där gav jag upp utan försökte sy det sista för hand vilket resulterade i att jag stack mig på nålen cirka 18 gånger. Då gav jag upp och bestämde mig för att sätta tillbaka symaskinen bara för att upptäcka att nyckeln till sekretären där vi har maskinen är puts väck och jag kan inte längre få upp luckan. Jävla fredag tänkte jag och lämnade maskinen på golvet och funderar istället på vad jag ska tröstäta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar