Baka liten kaka!

Så var det då dags att ta nästa steg som hemmafru. Ja, idag var dagen kommen då jag skulle testa mina vingar som bullbakande hemmafru. Det blev visserligen inte bullar utan kärleksmums men det visade sig absolut vara ett tillräckligt stort steg att ta.

Nu vet jag inte hur införstådda ni nordbor är med Singaporianska kök men jag kan meddela att de inte är förtrodda med AC och därför är det ganska precis 40 grader i köken (ja, och så var det där med överdriften men dra bort ca 10 grader så blir det ändå ganska varmt). Men det skulle inte hindra denna lilla hemmafru som trots allt var och handlade alla ingredienser igår. Det enda jag hade med mig från Sverige var bakpulver och det var inte förrän jag hade kakan i ugnen som jag kom på att bakpulver som har färdats på en båt i över 40 graders värme och massa fukt kanske inte kan kallas bakpulver längre? Men än var det långt till dessa funderingar eftersom jag först skulle lyckas blanda ihop ägg och socker. Easy. Förutom att den elvisp vi har är ett stolt arvegods från Pers farfar och har därmed lite år på nacken. Det visade sig idag när den vägrade starta. Jag kunde inte för mitt liv tro att denna gedigna Kenwood redan skulle ge upp och gick därför och hämtade diverse förlängningssladdar och adaptrer. Inget funkade! Just när jag var redo att ge upp och använda min muskelstyrka (hmm) istället så startade den. Man måste alltså nuförtiden hålla sladden i rätt läge för att få något vispat. Nästa lilla hinder uppstod när jag skulle ta fram formen och insåg att vi ju inte har några plåtar till vår minimala ugn. Ugnen är nämligen en "praktisk" kombinerad mikro så den snurrar och grejar. Slutligen hittade jag en gratängform som får duga. Samtidigt kom jag på att jag skulle koka kaffe till glasyren bara för att inse att vi inte hade några kaffefilter. Jag tror mig dock ha hört, att förr i tiden när det inte fanns seveneleven i varje gathörn (typ på 60-talet) så använde folk hushållspapper om man hade glömt införskaffa kaffefilter. Det funkar. När slutligen den enda lilla slickepotten som vi har i detta normalt sett bakfria hem gick sönder på två ställen medan jag spred ut smeten så kände jag ett sting av tacksamhet över att Per bara fyller år en gång om året.

Hur kakan slutligen blev vet jag först imorgon bitti. Tur att Per egentligen föredrar chips. Nu ska jag till affären och införskaffa... chips.